/ Måleri & Skriveri /

Det är ett straff att kunna köra bil - facebookstatusen som blev en krönika

Varje år tar cirka 100 000 människor körkort i Sverige och många av dem passar på under sommaren.

Det är en jäkla massa människor. Samtidigt är jag själv arg 126 789 gånger om dagen, för att mer än hälften av dessa, inklusive äldre körkortsinnehavare, inte kan hantera sin bil eller ha kontroll över sig själva överhuvudtaget. Visst, nu tänker ni att jag är hemskt gnällig och orättvis, men tänk efter själva. Alla de som vägrar blinka, sommarturisterna som ligger i 40 kilometer i timmen på en 80 väg, eller förarna som försvinner ner på bilgolvet en stund i jakt efter sin mobiltelefon, vagt vevande med handen fortfarande på ratten. Som om den vandrande handen ”The Thing” från Familjen Addams plötsligt skulle få eget liv och ta körkort som flera tusen andra. Sedan får vi inte glömma alla de som tar en livstid på sig att svänga av från vägen. Man motorbromsar flera hundra meter från människan i fråga och inser när man är i baken på denne att bilen fortfarande, mot all förmodan, inte hunnit svänga ännu.

 

Jag sålde nyligen min gamla Opel Kadett från 1965. Den gick så fint, tog min hörsel efter varje åktur och lät mig dra hem mycket bråte genom åren. Att jag då kunde köra max 40 kilometer i timmen, 50 om jag hade tur, i uppförsbackar - det störde inte mig ett dugg. Visst kunde det bli frustrerande i bland, men att folk blåste om mig eller tutade irriterat, det rörde mig inte i ryggen. Jag cruisade, och det var det som var charmen. Särskilt de gånger uppsminkade tjejer vände sig om en extra gång för att se den snygga killen bakom ratten, för att sedan inse att det bara var jag. En ständigt solbränd lantistjej med glasögon.

 

Faktum är att det i dag är ombytta roller. Min ”moderna” bil, årsmodell 1994, gör att jag själv kan blåsa om veteranbilar. Jag kan köra fort. Byta skiva i spelaren medan bilen rullar. Snabbt ta en bild till Instagram där jag ler brett över att det är helg. För att sedan tappa mobilen på golvet och låta ”The Thing” ta över ratten för en stund. Varje år tar cirka 100 000 människor körkort i Sverige. Det kanske är tur att jag inte är en av dem.

/ Måleri & Skriveri /

Längst med gatorna som bara är våra

Vi lämnade lägenheten hand i hand när solen gick ned. Fnittrade lite drömskt och småknuffades av ren kärlek. Jag hittade en snygg jeansjacka för fem kronor i en riktig byaloppis på förmiddagen, för jag visste att han ville ha det. Han klippte av armarna med sådan noggrannhet och omsorg och kunde inte sluta tacka mig när han väl speglade sig längst med alla skyltfönster på vägen. Så jävla fin är han, med eller utan sin jeansväst.
 
Vi lämnade lägenheten hand i hand när solen gick ned. Förbi parken som blommar som aldrig förr. Förbi högskolan där vi för första gången hälsade på varandra, mitt i det nervösa klassuppropet. ”Vetlanda?” sa han till mig över en annans huvud. ”Japp” svarade jag. Sedan tog vi följe i all förvirring. Jag hoppades på att passa in och göra ett bra första intryck och njöt av vara som ett oskrivet blad i ett nytt kapitel av mitt liv. Vi flyttade in i samma studentvilla efter några veckor och resten av historien känner ni kanske till. 
 
Vi lämnade lägenheten hand i hand när solen gick ned. Vi närmade oss Torpa, Jönköpings söder med gamla byggnader och små pittoreska butiker. Gjorde lite ärenden, hejade på ost-älskande Arne som alltid sitter i hörnet av rondellen. Alltid lika glad över att se mig, och jag honom. Vi sprang vidare över vägen, under de blommande ekarna i Idas park. Höll krampaktigt tag i min skarf så den inte skulle flyga iväg i språnget. Vi pratade om allt och inget medan människor passerade. De med sina ärenden, sina liv. Väl inne i mataffären kollade vi ut den köttrikaste korven och det största korvbrödet, för vi älskar ju korv med bröd, jag och min Calle. Han frågade mig om vi hade ketchup hemma och vi diskuterade huruvida vi behövde knäckebröd eller inte. Jag älskar det här vardagliga. Jag älskar oss.
/ Måleri & Skriveri /

You are never too old to set another goal or to dream a new dream

 
Det här är jag och min bästa vän när vi är gamla. Fortfarande tillsammans. Fortfarande med våra Cartman-halsband. Förhoppningsvis inte så sura som på bilden, men sprängfyllda av massa äventyr och erfarenheter. Puss!

Bilden är målad och skissad av min fina Icca. ♥